Du är välkommen till min blogg

 

 

Texter
 341983 + 252483  =  593 466 klick av dig och någon till 🙂

Båtens motorer ger ett monotont ljud av dunk…dunk…dunk, samtidigt när jag lutar mig bakåt i stolen som står på båtens däck så känner jag att mitt hjärta slår i samstämmighet med båtens dunkande, jag lyfter ansiktet mot solens varma strålar och bara njuter av att jag sitter här på en skärgårdsbåt, på väg till min älskade i sommarens vackra skrud genom en skärgård som visar upp sig i sitt allra bästa.

 

Mina tankar börjar vandra, och jag tänker på den tid vi haft, som har varit minst sagt turbulent, vår relation är i början och vi har varit tillsammans i 6 månader, min kärlek känns stark för dig, så stark att jag vill dela mitt liv med dig för alltid. Fast ibland blir jag betänksam över ditt beteende, det är något som inte stämmer, men jag kommer inte på vad, kan inte sätta fingret på det. Du är kärleksfull, du visar din kärlek och talar om den-vår kärlek och hur mycket du älskar mig, så är den där igen, känslan och förnuftet som säger att hans handlingar stämmer inte alltid med allt det han säger till mig. Så skakar jag bort det från mitt medvetande, säger till mig själv att passa på att njuta av en förälskelse som är besvarad. Jag börjar känna pirret i hela kroppen av förväntan över att komma fram och träffa, vara nära min kärlek en hel vecka i skärgårdsidyll. ”Är det ledigt här?” jag väcks upp från mina tankar när kvinnan frågar mig om stolen är ledig bredvid mig ”ja visst” säger jag och tänker att jag kan ta hela världen i famn denna underbara dag, snart, snart är min saknad och längtan över, båten är strax framme vid bryggan där jag ska hoppa av och mötas av mannen som älskar mig och som har bjudit dit mig bland annat för att jag ska få träffa hans mamma och att vi ska ha egen tid för varandra, det känns spännande och glädjerikt, men där kom den där gnagande känslan igen, jag fick inte träffa hans tre söner, unga vuxna inga småbarn, varför ville han inte introducera oss för varandra, vad var det som inte stämde för honom?. Åh vilken tur att jag kom på det, jag skulle sms,a, några av mina väninnor om hur det går, så jag börjar att göra det med en iver, jag måste hinna skicka till alla innan jag ska kliva av båten och träffa mannen i mitt liv, fast är jag kvinnan i hans liv?

 

Jag möts upp av en öm kyss, väntan är över, jag är hos honom, så underbart, medan vi går dit där han har sitt sommarhus så berättar han om ön och människorna och jag lyssnar intensivt, vill inte missa en stavelse. Plötsligt så står jag framför hans mamma, så lika de är varandra, framför allt i utseende, när jag säger det, blir han påtagligt irriterad över det. ”Gick resan bra?” frågar hans mamma och jag svarar ”jättebra” och vet inte riktigt vad jag ska kallprata om, trodde någonstans att hon skulle välkomna mig mer hjärtligt, men det var bara ett handslag och en sval blick som gick över mig, kommer inte ens ihåg vad han presenterade mig som, var det flickvän? Eller var det bara henne som jag pratat om, jag vet faktiskt inte, mina förhoppningar och all förväntan hade trasats sönder en smula och jag var en aning omtumlad. Min bubbla av rosa moln hade börjat bli till en annan form och färg. På eftermiddagen blev jag presenterad för deras grannar, en del trevliga och andra blev jag förundrad över, hur de ville visa upp sina skavanker i takt med alkoholen som serverades till all den goda grillmaten.

Dagen därpå åker hans mamma hem till Stockholm och vi får äntligen huset för oss själva. Vilken själslig lycka, att det bara är han och jag, jag älskar varje ögonblick som jag är tillsammans med honom, så skulle jag vilja ha det i evigheters evighet. Vi tillbringar dagarna i varandras armar, medans vi pratar om oss och livet, vi är ju ett älskande par. Vi gör inte så mycket annat de här dagarna, men så plötsligt börjar jag upptäcka att min älskade man är ofantligt trött nästintill totalt uttröttad, vad beror det på? Ja inte är det vårt älskande, jag är ju inte påverkad av trötthet, tvivel börjar ifrågasätta mig, vad har han gjort som är så slutkörd? Under eftermiddagen så kunde han plötsligt bara somna ifrån om vi hade satt oss, och då var min underbara man borta för omvärlden, och jag fick tillbringa egen tid med mina funderingar över hans kraftlöshet.

 

Mannen som jag älskar så starkt är en man som skickligt bekräftar mig hans kärlek, som är förförande i sin charm och är för det mesta uppvaktande i sitt beteende, i en av våra mysiga kärleksfulla stunder när vi är nära varandra, så tar han plötsligt upp sin mobil och börjar bläddra i alla sina sms, han räcker över mobilen till mig och säger

  --älskling läs de här sms,en, jag tar mobilen i min hand och börjar läsa, först förstår jag inte vad jag läser, jag känner att panik börjar uppstå i mig, smset handlar om ord som ”jag vill ha dig igen” ”allt sex som var bra” orden hoppar framför mina ögon, jag börjar känna mig chockad, vad är det han säger, vad är det jag läser? Har han mage att visa sina sex sms som en annan kvinna har skickat till honom, till min kärleksfulla prins? Men va f-n min känsla är att jag slår något hårt i skallen på honom, så skallen krossas på samma sätt som mitt hjärta krossades i samma stund han visade dessa sms, var det sånt han höll på med när jag inte fick ihop det med att hans ord och handlingar inte alltid stämde, att han hade sex med villiga kvinnor och bjöd ut sig därav hans utmattning.

 

Jag kände hur mitt hjärta bankade i min kropp, hur alla tankar rusade i mitt huvud, vad har han gjort? Vad är han för man? Hur kunde han göra så här vidrigt mot mig? Jag som var den enda kvinnan för dig som du så övertygande hade sagt till mig, du älskade bara mig och jag var den enda för dig och du skulle alltid älska mig, och det var han som talade om att vi inte skulle vara otrogna emot varandra, är han inte riktigt klok? Är han en sexmissbrukare? Eller var det enstaka tillfällen som han varit otrogen?, eller kanske var han det hela tiden? Min tillit var som bortblåst för honom i detta ögonblick, jag insåg att han hade manipulerat mig med en massa ord om kärlek, jag kände mig illamående av vanmakt, och det enda jag lyckades pressa fram efter jag läst en del av sms,en var

  --stämmer det att du varit med henne?

  --nej lilla hjärta hur kan du tro det? Men han måste vara bakom flötet, tänkte jag och tyckte att det började kännas kallt i luften och omkring mig. Vem var denna man? Plötsligt kändes han som en total främling, jag förstod ingenting i detta 

känslokaos som omgav mig, det var ju han som pratade om att aldrig svika mig, det var han som sa att han hade den största respekt för mig och han var så rädd för att mista mig, vad var det som inte var friskt och helt i honom? Jag visste inte var jag skulle ta vägen med alla känslor av ilska, sorg, besvikelse, gråt och att jag blivit grundlurad känslomässigt av honom, var som att trampa i någon slags tjock lera och försöka samtidigt ta sig upp ur leran, han var en sunkig man och hur kunde jag ha blivit kär i honom??.

 

Jag tog hans förbannade mobil och kastade den i en vattenhink som var fylld med vatten, blubb, blubb lät det när den sjönk till botten, alltid något tänkte jag.

 

I samma stund kommer han in från verandan där han rökt en cigarett, jag skulle gett mycket för att få veta dina tankar just i den stunden. Jag känner rökdoften som omger dig, och känner mig samtidigt dyster och nedstämd av det som jag nyss läst i sms. Jag försöker att se någon form av skiftning i ditt ansikte, som säger att du har ångrat eller har ett dåligt samvete, men jag ser inget av det, däremot ser jag en attraktiv man med lysande spelande ögon, som tittar på mig och frågar

  --har du sett min mobil?

  --nää jag har ingen aning, har du haft bort den? Han går farligt nära vattenhinken, hoppas du inte ser den, tänker jag tyst, för du ska inte ha en sån djävla mobil, medans han letar efter sin mobil, så funderar jag på hur jag ska komma därifrån, bort från denna vackra skärgårdsö, där det skulle varit ett skummande lyckorus hela tiden vi var tillsammans, istället hade det blivit något jag ville fly ifrån, både från dig och dina konstiga sexäventyr, fly från mig själv och mina känslor.

 

Jag hör hans röst tätt intill mitt öra

  --älskling, kan du ringa till min mobil, så jag vet vart den är?

Åh nej så lätt skulle du inte få det, och jag hör mig själv säga

  --ja då får du be vackert och snällt, och när man gör det så går man ner på knä och ber vackert om det man vill att jag ska göra.

Det fanns ingen tvekan när han gick ner på knä, ungefär som man gör när man ska fria till den man vill gifta sig med.

Han gör det!! Hans mobil måste vara mycket begärlig för honom, jag förstår det med tanke på att det finns säkert fler heta sms

  --säg nu efter mig

  --snälla söta kan du vara så vänlig att ringa till min mobil, så är du helt underbar.

Jag ringde och trodde inte han skulle höra signalerna genom vattnet, tyvärr så gjorde han det, och blev måttligt förvånad över hur mobilen kunde ha hamnat i vattenhinken?

  --säg det, konstigt, är det du som råka tappa den på något sätt i vattenhinken? Sa jag och kände mig för stunden riktigt upplivad av hela situationen. På något sätt kändes det som hela stämningen mellan oss var bortsköljd som av ett rasande vilt vattenfall. Samma känslor hade jag inombords i mig, jag kände mig rasande, förödmjukad och mina tårar brände innanför ögonlocken. Hur kunde han göra mig detta? Jag som hade blivit övertygad om att han var djupt förälskad i mig och älskade bara mig.

Jag kände att jag behövde vara ensam, och samla mina tankar, så jag gick iväg ut till klipporna. Jag satte mig på solvarma stenar, och en behaglig utsikt att vila mina ögon på, vattnet var alldeles blankt och blått, lika blå som hans ögon tänkte jag.

Hur kunde såna livfulla ögon ljuga, ljuga för mig kvinnan i hans liv, så som han kunde uttrycka det. Jag kände mig omskakad, mina tårar rann oavbrutet, verkligheten kom inpå mig med insikten av att mannen jag älskade så starkt, var en förljugen man, hur kunde han ha lurat mig på ett så manipulerat sätt? Och som bekräftat mig på så många kärleksfulla sätt, jag kände hur salta mina tårar smakade, tårar som hade eget liv, jag kunde inte hejda dem, jag hade ingen kraft till det i den stunden.

 

Vem var mannen som plötsligt kändes som en främmande man för mig, tidvis en hemlighetsfull man när jag började tänka efter, det var inte alltid han svarade eller förklarade det jag ville veta, en man som övervägande aldrig ställde frågor till mig, var det av ointresse eller berodde det på andra skäl? En man som var attraktiv och där den sexuella energin lyste genom hans ögon när han tittade på mig men också på andra kvinnor, för visst var det så han sa, att han hade starka känslor för alla och älskade alla kvinnor, kunde det stämma? Hur var han då funtad? En man i medelåldern, frånskild med tre söner, fortfarande i mitt tycke klängde han sig fast vid sitt f d X, han verkade beroende av en kvinna som inte längre ville vara gift med honom, min kärlek som nu hade varit skild i två år, men fortfarande hade de tät kontakt med varann, okej det var för de har barn tillsammans, unga vuxna barn som inte jag fick träffa, var det för han själv inte var säker på sin kärlek till mig? Och inte ville utsätta sönerna för något som ändå inte skulle hålla? Eller var det för ofta han gjorde det så sönerna hade blivit desillusionerade, Och nu ville han ta det försiktigt, kunde det vara så?

Mina tankar började åter cirkla runt sms,en, när hade han varit med den kvinnan? Och hade han fler sexkontakter? Mobilen måste jag komma över och gå igenom vid tillfälle och helst innan jag åkte hem.

Den här mannen bar sina hemligheter, när jag åter tänker tillbaka på vår första kväll tillsammans så kommer farhågor om vem är denna man? Som från ena stunden till den andra ändrar sig i sin personlighet. Jag hör fortfarande hur vattnet klövs av 

ett plask, inte så högt som man skulle kunna tro, när en fullvuxen man hoppar i, vattnet blev som en kaskad av vitt skum som yrde och stänkte, skummet glittrade som diamantdroppar i skenet av gatlyktorna.

 

Vår första kväll hade tagit sin början mellan oss. Jag hade tillbringat kvällen med en man som kändes spännande och intressant, det var härligt att åter känna förväntan och lust, och en stark attraktion. Vi började med middag på restaurang, jag njöt av att vara i hans närvaro, dessutom så var han mycket underhållande. Efter några timmar då vi avnjutit middagen med gott vin så gjorde vi en kortare barrunda.

Första kyssen var befriande och uppfylld av känslostormar. En vacker kyss och fantastisk som du sa. Vi gick längs en strandpromenad under alla stjärnor som gnistrade på en kolsvart himmel. Allt kändes magiskt.

 

Vi satte oss på en parkbänk strax intill vattnet. Luften kändes sval att andas samtidigt som det var stänk av kall kyla. Mars månad var fortfarande en vintermånad och det syntes på våra ytterkläder, jag i min tjocka mockajacka och du i din varma ullrock. Medan månen lyste klart över oss blir dina kyssar lidelsefulla och det finns en innerlighet.

 

Plötsligt reser du dig upp och tar några snabba steg till vattnet och hoppar i, jag hinner inte med att hejda dig, borta är du i det mörka vattnet, vad hände? Instinktivt känner jag i maggropen att situationen höll på att utveckla sig till en paniksituation på liv och död. Vattnet klyvs igen och du kommer upp över vattenytan. Jag blir lättad och ropar det ända jag kommer på

  --du måste komma upp!!.

  --Nej blir hans svar och han dyker under ytan igen, samtidigt har jag tagit de få stegen till vattnet och är vid kanten av vattnet, där det också finns en stenhäll som är strax under vattenytan. Jag hinner tänka tankar kors och tvärs, jag hoppar i!, vad sysslar han med? jag måste rädda honom, vill han ta livet av sig? Nästa gång han dyker upp, hinner jag hugga tag i hans ytterrock och stoppa honom i handlingen, handlingen att åter dyka under vattnet, men han är för tung att dra upp på stenhällen, men på något sätt lyckas jag tillsammans med att han själv hjälper till så han kommer upp på stenhällen där han blir sittande i vattnet. Hjärtat slår hårt i mitt bröst, vad han känner är svårt att läsa av i situationen, dessutom sitter han och pillar med sitt armbandsur. Jag känner mig inte lugn eller litar på honom, så jag vill att han ska ta min utsträckta arm och ta tag i min hand. Efter många övertalningar tar han till slut min hand med sådan kraft att vi bägge håller på att åka i vattnet igen.

Till slut är vi uppe på strandpromenaden, vad f-n hände?, vad har den här mannen för undertryckta skuggsidor? Som öppnar upp för mörkrets dolda krafter. Just då kände jag tacksamhet över att det goda segrade när vi sakta tog oss hem till honom, han genomblöt, jag omskakad.

 

Dagen därpå verkade det mesta av hans handling dolt i mörker, det var tydligt att min uppvaktande pojkvän hade en dold agenda av både kvinnor och suicidnära handlingar, och inget av detta gav han någon förklaring till, eller åtminstone ville förklara sitt handlande för mig.

Han var en man i sina bästa år ansåg han själv, nyss fyllda 47 år. Det bästa han visste var när kvinnor gav honom komplimanger, ibland kunde han erkänna att han hade ett stort bekräftelsebehov, och på ett konstigt sätt var han väldigt självupptagen. Visst var han opålitligheten själv, när det gällde att arbeta, det var inte så långa perioder som han kunde eller ville vara kvar på ett arbetsställe. Turerna hade varit många för honom. Dessutom så älskade han att arbeta svart, han ansåg att det inte fanns många skäl till att betala skatt av sin lön, till ett samhälle som han ändå hade känslan av ett starkt utanförskap, så med andra ord fanns det ingen anledning till att arbeta vitt. Han var enligt eget tycke en man som älskade alla kvinnor, och kände starkt för dem alla. Sen att han kallade kvinnor med nedsättande ord i samtal med sina bekanta, det hörde liksom inte dit, ansåg han, som inte förstod vad jag pratade om när jag hörde samtalen och undrade vad han höll på med?

Han var fortfarande bitter över att hans f d fru hade tagit ut skilsmässa efter ett långt äktenskap, låt vara att han varit otrogen många gånger med kvinnor som attraherade honom. Hans bitterhet var många gånger som ett stormande hav av hat.

 

Ibland märkte jag i vårt förhållande att han kunde bli rätt uppskruvad i sitt tempo, både när det gällde ideer och i sitt sätt att vara, han kunde även uppträda både obesvärat och ohämmat till gränsen till distanslöst, han kunde ha en gränslös attityd.

Jag kände mig som ett stort frågetecken ibland inför denna man, vilka anmärkningsvärda sidor av hans personlighet som han visade upp, var han en normal man? Jag tänker tillbaka när vi satt hemma hos honom efter att vi ätit middag och drack ett gott glas vin, under hela middagen så var det något som störde mig ofantligt, vi satt i mörker, hela hans lägenhet var nedsläckt, nu var han inte i dispyt med elbolagen utan han ville sitta i mörker, en dejting i kolmörker, med ett enstaka ljus som var tänt. Detta är inte sant.

  --Hur och varför ska vi sitta i totalmörker? Frågade jag både en gång och två gånger. För min del verkade det som min pojkvännen hade en smygande paranoia, med ett bisarrt beteende. Jag fick inga svar, men var väl medveten om ett fredagsmys i mörker. 

När jag tröttnat på att vi satt i mörkret, så tände jag lyset i hallen, och tänkte vilken djävla dejt.

När han svarade att det var okej att jag tände lampor för han hade ingen hotbild över sig så det kunde vara tänt.

  --Vad säger du? Hur menar du? Hur menar du med hotbild?

  --Vissa perioder har jag det. Något mer svar gav han inte till mig. Jag visste inte vad jag skulle tro, var det sant som han sa? Eller var det en tvångsmässighet som han måste underhålla för att hantera sin ångest och ha den under kontroll?. Hur skulle jag få veta? Jag måste helt enkelt få tag i hans mobil och gå igenom den, men hur?. Han vakade över sin mobil nu när den blivit upplockad ur vattenhinken, men på något sätt skulle jag få tag i den, hans mobil var hett eftertraktad av mig, nästan mer än vad jag kände för honom…………..

WOOW... 

Texter
 335955 + 249057 snart så kan både du som läsare och klickare  och jag fundera på när och om det kommer bli aktuellt med en miljon klick 🙂 fast det är ju en bit dit.

 

 

 

Så var ditt svar, när jag frågade hur din saknad var efter din tvillingbror, nu när det gått ett antal år, sen han tog självmord.

Jag saknar honom morgon, middag, kväll vareviga dag, jag finner ingen tillräcklig tröst, som lindrar, ibland är det en bottenlös förtvivlan, många svarta nätter med en kamp för livet. Du tampades med svåra skuld och skam känslor över att ha förlorat din enäggstvillingbror i suicid.

Du ser din identiska andra halva hängande i en takbjälke på vinden. Ögonblicksbilder som kommer utan att du kan hindra det, som följt dig genom åren, samtidigt har du känslan av att du faller långt ner i helvetes mörkret. Dina tankar går runt i huvudet, alla med samma frågeställningar, kunde jag ha räddat honom min tvillingbror? varför! varför! tog du livet av dig? när vi var så nära varann man kan bli, eller var vi inte det?. Hur kunde han överge mig? varför bröt han det osynliga bandet emellan oss?.

Vi hade samtalat så många gånger och försökt skapa en begriplighet i att du mist din tvilling.

 

Alla dessa frågor som det inte fanns några svar på. Du nämnde många gånger din sorg som var becksvart. Vi pratade om hur du möttes av tystnad, inga frågor, ingen som nämner hans namn - din tvillingbror blev en icke person och du fick dubbel sorg. Ingen ville höra. Bemötandet var att din tvilling inte funnits. Stigmat är starkt, många gånger ett motstånd som av sten.

 

Ditt mående blev sämre, sömnlösheten, ångesten, depressionen, din självmedicinering med alkohol tillsammans med ett festande utan tanke på morgondagen. Dina skam och skuldkänslor, ditt trauma, som var svåra att hantera.

Alla kontakter med psykiatrin, du sökte försoning, du sökte förlåtelse med präststöd. Alla samtal vi hade men ingen nådde fram - för du hade redan börjat ta avsked av världen.

 

Dina sista år av ditt liv blev sorg, saknad, meningslösheten för tung att bära, för svår att hantera i livet efter din brors självmord. Din tillit till livet började försvinna, sakta men säkert började avgrunden komma närmare din själ. Du började stänga dörren till livet, till mig liksom till andra. Ditt själs lidande hade börjat söndra ditt inre, kampen för livet blev dig övermäktig.

 

Jag var aldrig förberedd, jag borde ha varit det. Alla dina skiftningar i ditt sinnestillstånd, små men tydliga för mig, alla år vi känt varann, sen tidig tonår. Kärlek, vänskap så såg vår relation ut, men jag vet också att jag krossade ditt hjärta när jag blev kär i en annan, efter åtta år av vår relation, efter det hördes vi inte av på några år.

Sedan återkom du och vi utvecklade en vänskap som bestod under många år, fram till din död.

Du älskade så mycket i livet, och du hade barn ändå räckte inte det som en motkraft till att bli kvar i livet - du kände dig halv utan din tvillingbror.

 

Nu har jag frågorna utan svar, alla mina obesvarade frågor med ett stort - varför?

Jag hoppas du funnit ro i din själ, nu när du tillhör döden för alltid, men jag hade önskat ännu hellre att du funnit din kraft och själsglädje här i livet istället för döden.

 

Så många gånger jag önskat att vårt sista samtal hade fått tagits om och att jag gett dig och mig tiden att få säga de där viktiga orden som aldrig blev sagda, att jag gav dig tiden att vara kvar i samtalet och inte hade så bråttom.

Jag reagerade på det du sa, och att du hade ibland gråt i rösten, jag insåg för sent att ditt samtal var ett hejdå för tid och evighet, inte ett samtal där vi skulle höras senare.

Jag förlorade dig till döden för alltid, men jag har inte förlorat dig i mitt minne, i mitt hjärta, i min själ där finns du för alltid.

 

Sök professionell hjälp om du mår psykiskt dåligt eller har självmordstankar, självmordsplaner.

Agera inte på självmordstankar.

 

Texter
 324451
Texter
 315558 
              
Jag/ Filmrecensent
 50140
 
 
 
Texter
290925  men Du ser, helt otroligt så många klick just du gör 🙂 över en halv miljon när man räknar ihop från bägge ingångarna. Tack till dig som klickar in :) fast jag inte skriver varje dag eller varje vecka. Enastående bra av dig :)
 
 
Ett ämne av många som intresserar mig att skriva om är de tysta ämnena, som jag kallar dem. Att ge enröst för tabuämnena där det finns mycket stigma. Ämnen som människor har svårt att prata om. Ämnen som många gånger värderas av andra, istället för att vara öppen och lyssna in vad personen säger eller berättar OCH  prata/diskutera utifrån det men också inte vara så rädd att beröra eller att tycka det är jobbigt med dessa ämnen.
 
Kom nu ihåg att när jag berättar (inte vid mina reflektioner eller åsiker, eller när jag har skrivit för/åt andra) så blandar jag fiktion och verklighet. Ibland är det min verklighet, ibland någon annans eller så blandar jag verkligheterna tillsammans med fiktion. Jag skriver i jag form och kryddar med att lägga till och dra ifrån det jag berättar om i skrivande text. Jag försöker att väva in fiktion och verklighet till en helhet samtidigt som jag vill belysa ett tyst ämne.
Tycker att det är ett stimulerande sätt att skriva/berätta på. Hoppas du också tycker det :)
 
 
 
Trettio år har gått, fram till idag när jag räknar efter, jag hade gömt undan de flesta minnen och känslor långt in i min själ, så djupt att jag kom inte ihåg så mycket av dem under åren som gått, för de gjorde så ont då att inse att han aldrig skulle skilja sig för vår skull och leva ett liv med mig. Det skulle inte hända.
 
Det som hände var ett starkt och passionerat känsloengagemang som inte ledde till ett normalt kärleksförhållande. Hopp om en relation som söndertrasades tillsammans med tillit. Det blir till slut en känslomässig bankrutt. 
Efter att vi träffats under flera år så fick det ett slut, och jag begravde känslor, minnen i min själ för att orka gå vidare utan honom i vetskap att han valde ett liv med sin fru och son istället för mig - jag var inte den viktigaste, jag drog det kortaste strået. Ett liv utan honom. 
 
Det som fick mig att åter minnas var en artikel jag läste som handlade om att förtränga sorg och smärta i en kombination med att inte minnas. Plötsligt var det som det sa "poff" nä kanske inte riktigt men det var något som kickade igång, efter jag läst artikeln. Jag kom ihåg att jag hade ju nedskrivit mycket av vår tid tillsammans i dagboksform inte allt men mycket, jag var tydligen en skrivande person redan då men jag uppfattade mig inte så då. Jag blev glatt överraskad och samtidigt blev jag förfärad över att jag gömt undan så mycket och glömt bort - förträngt. Mina korta anteckningar men ändå väl beskrivande fick mig att komma ihåg och minnas, så fantastiskt mycket och i det ögonblicket hade jag kunnat kramat och pussat mig själv i ren skär glädje över att jag fick minnena tillbaka utom vid två tillfällen. Det ena är sista gången, inte en rad hade jag skrivit då och inte efter heller, vet fortfarande inte hur, vad, vi sa till varandra men vet att jag kände och såg på hans kroppsspråk och även mitt, att nu är det slut, när han gick så var min känsla att jag kommer aldrig mer att träffa honom. En del av mitt hjärta och själ dog just i det ögonblicket
Det andra var en dag då jag hade ett vikariat på en skola och skulle på rasten gå till lärarrummet för en kort paus, så möter jag honom, då hade det gått 5-6 år utan kontakt. Jag blir mer eller mindre chockad över att träffa honom, av alla skolor i hela Stockholm som finns så skulle han och jag mötas där efter så många år - hur var det möjligt? tror ju inte direkt på slumpen men visst kanske var det så? När vi började prata med varann så var jag närvarande till en början i samtalet, men plötsligt säger han att han har flera barn nu och där så stänger jag av - En av försvarmekanismen aktiveras och jag vet inte än idag vad han sa. Vi sågs flera gånger som hastigast på skolan och han prata och prata och pratade och jag vet inte vad han talade om med mig? kanske något viktigt eller mindre viktigt, för jag hade redan stängt dörren in till min själ- till mina känslor. Han nådde mig inte. Han måste ju ha märkt? eller gjorde han inte det?. Så trettio år senare så har det inte poppat upp mer från dessa två tillfällen, jag har ingen hjälp av mina anteckningar för där står inte ett enda ord om detta, just dessa två tillfällena 30 år....
 
 
Vi hade hamnat vid samma bord som några killar där på nattklubben, jag och min kompis. Jag kände att någon av dem betraktade mig men fäste mig inte så vid det, för mig var det viktigare att hitta mina cigaretter i min väska som jag hade ställt på golvet, när jag äntligen fått tag på mina ciggaretter så tittar jag upp och tittar in i de vackraste ögon jag sett på hela jordklotet kanske en liten överdrift men vackra var de. Han erbjöd eld och sedan frågade han om en dans. Så började det just i det ögonblicket när våra blickar möts så blev vi bägge förälskade. Jag tyckte han var så vacker, han liknade en indianhövdings son, han måste ha haft DNA från någon indianstam som fanns där över Atlanten där han kom ifrån. 
Han tyckte jag var lika vacker. 
Ringen hade han tagit av sig och ingen upplysning till mig att han var gift och hade barn Hur kunde han göra så? min vackra hövding son?
Veckorna flög iväg han ringde varje dag och vi pratade i timtal dessutom så sågs vi ofta, så en av dagarna skulle jag ringa honom och det visade det sig att det var ett fantasinummer.
 
Konstigt? varför ger man ett telenummer som inte är rätt?
Vi hade varit tillsammans några veckor när vi var på en fest och jag tog upp det med honom om telenumret, först var det konstiga ursäkter innan det kom fram att det var ett falskt nummer och som av en händelse lät det som, sa han att han var gift och hade barn.
????
Det kändes som jag föll från ett stup-- Hur!!! kan man vara så förslagen att välja bort sin fru och även att välja bort mig? jag förstod honom inte. Min fina vackra man - En Don Juan med indian DNA. Vem var han svärson till?
 
Jag var kär i en man som älskade kvinnor för mycket, så skämmigt. Tyvärr så väljer man inte vem man blir kär i. Veckor blev månader till år. Varje gång pratade jag om att vi kan inte ses på det här sättet, vi måste avsluta, det går inte att fortsätta - skilj dig!!. Han svarar med att börja samtalet med att det är en sak jag vill säga - jag älskar digoch jag vill stanna med dig hela livet ut.
 
Det var fina ord, men ack så långt ifrån sanningen, dessutom så visades svekets ansikte i honom.
Däremot när han sa - Jag släpper inte dig förrän jag säger att jag älskar en annan man.
Det var ju inte så upplyftande att höra det, en man som hade sin inställning klar om sitt äktenskap och relationen till mig.
Ett år hade gått då jag redan i maj månad sa att vi kan göra uppehåll och ses till hösten, jag skulle ut och resa under sommaren med kompisar, han skulle till USA, så var jag så trött, ledsen, besviken på att bara "låna" honom och dessutom en som var gift och som skulle fortsätta att vara det, alla dessa diskussioner och mina avslut. Dagar som gick och jag kände att jag kan inte andas pga alla känslor som gör så ont. Han tog en bit av mitt hjärta för alltid och det kostade på. Ett högt pris att älska honom. Det var en kärlek som var komplex när känslorna la hinder. En kärlek som gav mig ett brustet hjärta.
En kärlek som skapade ensamhet, en kärlek som gjorde att jag valde bort mig själv. Jag förlorade delar av mitt liv. Medans han hade bildat sin familj så hade jag ingenting av det. Hur skulle jag, när jag stod i skuggan, i hans skugga med ett sargat hjärta av det idylliska s k familjelivet.
 
Dagar, veckor utan ett ljud från honom. Dagar vi skulle ses men han kom inte, ibland utan att meddela sig. Vad gjorde han då? lattja runt med ytterligare andra kvinnor eller levde han familjeliv?.
Jag var så trött på honom, på vår relation samtidigt som jag saknade och längtade efter honom. Han var trött på mitt snack om att vi skulle göra slut. Jag var trött på hans beteende som gift, och på mig själv.
En dag frågade han om jag ville ha barn med honom. Nu blev det inga barn med mannen som förmodligen hade indian dna, själv kom han till insikt och tyckte att det kanske inte var så bra att ha två fruar och två söner?.
 
Så började det glesas ut våra passionerade träffar, alla våra samtal. Jag fick inga förklaringar, så efter en lång tid utan någon kontakt, så stod han plötsligt där framför mig i solskenet med ögon som log när vi tittade på varann, hans själ gnistrade i denna stund, som om tid inte hade passerat., men vår längtan till varann var kvar.
Min lilla älskling - Skål för kärleken, fast du föll nog väldigt illa från himlen.
 
Google finns ju både på gott och ont, idag lever han fortfarande med samma fru och är fortfarande gift, dessutom så band de upp varann ännu mer med stor bostadsrätt där två kvinnor lever tillsammans med honom och det blev många barn också, under dessa trettio år....

Senaste kommentarer

26.10 | 04:40

Hoppas du kommer på din inriktning o upptäckter ditt kall el bara bestämmer dig för följa hjärtat Allt annat faller nog på plats därefter Lycka Till / Crille R

...
26.10 | 04:58
Anmärkningsvärt!!!! har mottagit 1
26.10 | 04:58
Ett PS! har mottagit 1
26.10 | 04:57