Du är välkommen till min blogg

3 veckor i tid utan min vovve

I söndags var det tre veckor som har gått sedan min hund fanns med mig, pigg men med många årsringar, och sedan plötsligt i livet så byter livet skepnad från det levande till den läbbiga men dock kraftfulla (tyvär) döden och livet ändras totalt när/om du bl a har knytit an i relationen och det har man när det blir sorg i ens liv. Det finns inga garantier i livet, egentligen är livet en balansgång, livet kan vara väldigt skört, ibland så verkar det bara finnas en hinna mellan livet och döden. Ett ögonblicks verk. Det här begriper inte alla-de förskonade från livets hårda del av livet, när älskade människor och djur dör ifrån en. De förskonade har inte varit med om känslan när döden sveper in med full kraft i livet och ger sorg, saknad, tomhet och någonstans där på vägen i sitt sorgarbete ska man hitta eller komma fram till en acceptans, för att själv kunna gå vidare i livet som det så fint heter. Fast du har saknaden och tomheten som en följeslagare i ditt liv, och måste börja hitta förhållningssätt till din sorg och saknad, för det är inte "bara" att tiden läker i själen, du måste själv vara till en del aktiv i detta, eller rättare sagt rätt mycket, för att kunna bearbeta din sorg. Nu är det min vovve Izza, tidigare har det varit människor som har levt och som jag har mist hastigt, precis som med Izza. Att försöka hitta förhållningssätt till saknadens själ. "vi äger inte sorgen, sorgen äger oss" Ingmar Ström mycket klokt sagt., är många gånger svårt.

Det känns väldigt ledsamt att hon inte finns kvar i min närhet. Stor tomhet, stor saknad efter henne-helt enkelt skittråkigt!!!!. Allt gick så fort från att vara pigg på annandag jul till dagen därpå bli hastigt sjuk och dog på djursjukhuset. Nu är Izza separat kremerad och finns egentligen inte mer, en konstig känsla, självklart finns hon i mitt hjärta och på alla foton från ung till äldre, även från Räddningshundutbildningen, det var en av deltagarnas man som fota nästan hela tiden under utbildning och då oss alla i gruppen, när vi tränade tillsammans med våra hundar, ibland var det rätt irriterande och se kameran överallt, men nu är jag väldigt glad att jag har dessa bilder från delar av vårt liv tillsammans, att se fotona, som blir minnen, ger en tröst och något att hålla fast vid, de visar liv tillsammans med de människor och hundar som nu är borta. Foton är mycket betydelsefulla-jag menar då riktiga foton att ha på väggen.

Människor som jag hastigt förlorat genom döden-människor som stått mig nära- en av dem var min första pojkvän, vi behöll vänskapen hela hans liv igenom efter det var slut på vårt förhållande, men han dog genom självmord, 20 år efter att hans enäggstvilling tidigare suiciderat, han orkade inte längre utan sin tvilling, det känns tragiskt och det är en saknad efter honom, jag tänker på honom rätt ofta. Det är genom hans agerande och att jag inte nådde honom till att bli kvar i livet, för att hedra hans minne och honom som jag arbetat som tidigare på Självmordupplysningen, och nu till instruktörsutbildningen i AOSP, även ett första steg är taget till YAM programmet, jag ska dit på intervju, och dessutom skriver jag till och från om självmord och pratar också om detta ämne som så många har väldigt svårt att säga en stavelse om??? förstår inte riktigt det. Det smittar inte!!!! Jag träffade en författare som jag skrev om tidigare, när jag var på skrivarcoachningen i 7 minuter, hej vad det gick fort!!! men vi började prata med varann innan coachningen, just om självmord. Nu är hon en av föreläsarna under en dag för att prata om att vara nära anhörig till människor som tar sitt liv, hon har varit hårt drabbad, tre i familjen har suciderat. Jag har blivit inbjuden till föreläsningen som är under en dag, men det är i Göteborg, visst jag gillar Göteborg, varit där flertal gånger och Izza kommer därifrån/uppfödaren bor där. Jag ska försöka att kommaiväg för jag tror att det blir lärorikt och intressant. bara det inte krockar med något annat som det i regel brukar göra, mina planeringar blir sällan som jag vill, väldigt märkligt.

Min saknad efter Izza gjorde att jag stundtals funderade över hur jag skulle få in hundar i mitt liv utan att vara hundägare, för det tror jag dröjer länge om jag vill bli det åter. Efter mina funderingar så kom jag fram till att jag förkovrar mig!!! inom hund. Jag sökte till instruktörsutbildningen för assistanshundar/soshundar, där kommer jag göra enorm nytta både för människan och hunden. Det fantastiska skedde jag blev antagen, det är rätt höga krav på oss som söker till utbildningen, som tar ungefär c:a 1-2 år känns mycket spännande, att åter bli en aktiv del i hundvärlden men också för människan som får ett självständigare liv tillsammans med hunden, det här kommer jag skriva mer om just den arbetande hunden och även utbildningen alltså min, sedan så ska jag bli behörig till att utbilda egna ekipage. Områdena är inom alarmerande hundar/medical alert dog för människor/barn/vuxna som har diabetes, och epilepsi, sedan är det servicehundar som gör vardagen enklare och säkrare för rörelsehindrade, sedan även signalhundarna som jobbar för hörselskadade och människor som har en dövhet, det är så otroligt att jag ska få börja utbildningen till allt detta. En "tjänstehund" som dessa är kostar c:a 65.000 att utbilda och det tar också ungefär 1-1,5 år, och där är det viktiga egenskaper som måste finnas hos både hund och då förare.

Det gör jag för att hedra min hund Cool men också att hedra och till minne ytterligare så bjöd jag hennes dagmatte och daghusse och deras hund att dela vinsten som Izza fixade, skälet att hedra min hund är att hon tyckte väldigt mycket om alla tre och de henne, en toche´. men också att hon har varit en otroligt fin och fantastisk hund för mig.

Min mammas minne och att hedra henne kommer jag också att göra, återkommer om det.

Sedan måste jag ju bara hedra mig själv :) i självmedkänsla men vet inte riktigt vad jag ska hitta på? sist jag skulle göra det gick det ju inte så bra, och jag tänker på att jag blev utkonkurrerad av en gran, tänk vilken värld vi har....

I lördags var vi på Cirkus och såg Svantunga nää jag menar ju inte min bok :) utan Svansjön, jag blev inte så impad av detta, däremot blev jag förkyld av deras mastodont maskiner, som blåste nästan håret av mig, ja kanske inte riktigt men det drog jättemycket,blåste kall luft om jag ska beskriva det rätt, det blev ett draghål där jag satt så jag höll på att frysa nästan ihjäl, kändes det som, sa till om det i pausen men det blev inte så mycket gehör för det, påstod att det var varmluft, men ikke där vred de nog på fel knapp det var kalluft inte klokt, jag skulle haft rabatt, så nu är jag förkyld, det som impade på mig var de goda irish coffe som vi värmde oss med efter Svansjön.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.10 | 04:40

Hoppas du kommer på din inriktning o upptäckter ditt kall el bara bestämmer dig för följa hjärtat Allt annat faller nog på plats därefter Lycka Till / Crille R

...
26.10 | 04:58
Anmärkningsvärt!!!! har mottagit 1
26.10 | 04:58
Ett PS! har mottagit 1
26.10 | 04:57
Du gillar den här sidan