Du är välkommen till min blogg

Att vara ett ställföreträdande hopp

 

 

I huvudet började det snurra av sångtexten  I´ll be your dream I`ll be your wish I`ll be your fantasy I`ll be your hope I`ll be your love be everything that you need, sången fastnade i hjärnan, han förstod inte alls hur han kunde ha orden som gick runt runt i huvudet. Han skulle ju avsluta sitt liv, hans planer pågick för fullt för att dö och orden stämde ju inte alls på hans handlingar, hur snöade han in på den?

Båtrepet dinglade långsamt som en vind rört repet i dess rörelse. Repet hängde i en tjock takbjälke i hans båthus. Den attraktive mannen var som bortblåst, istället kom ångestens skepnad fram, han hade nyss prövat repet runt sin hals, han hade en viss tvekan, skulle det funka? Han ville inte ha några halvblessyrer, utan skulle han ha ihjäl sig så var det för gott, stendöd var det som han kom att tänka på, det var målet, ingen självskada utan gjorde han sin handling så skulle det vara för alltid.

 

Han började fundera på kvinnan han nyligen lärt känna, en intressant kvinna det var något som tilltalade honom. Äh jag ska ha bensindunken istället, till att bli säker på att dö, istället för att upprätthålla en relation, men det var en fantastisk kvinna, ett sista samtal till henne.

Han började frysa där han stod, det var kallt att stå vid vattnet, denna söndag morgon, speciellt vid båthuset. Medan han tände sin cigarett så började han leta efter mobilnumret, det var en stor skara han hade av olika mobilnummer till kvinnor.

  ”Attans var är numret? Var la jag in det? f-n att jag har sån oordning” han drog en suck av lättnad, där var ju numret och han ringde kvinnan.

Han kände sig överväldigad av sina känslor så  det han fick fram när hon svarade var

  ”det är över nu” och ”förlåt”

  ”vad? är över? Kvinnan som svarade tyckte inte det var någon vinst att få höra det första på morgonen.

Han hade planerat allt så väl och noga. Ensam där han var, ingen skulle komma den här tiden på året. Repöglan var klar för hängning samtidigt skulle han tappa den glödande cigarettfimpen i bensinen, så allt explodera och han var borta, förintad lättare för de anhöriga att ta in och ta hand om trodde han. Ett sista samtal ville han ha med henne.

  ”Att jag blivit sviken av någon jag trodde och litade på, sitter ensam och vet varken om jag vill leva eller inte, oavsätt om jag väljer att ta mitt liv så tycker jag du är underbar”.

Klick hörs det i luren.

Jag berättar snabbt läget för min väninna.

Medans mina tankar är upptagna av hur ska han kunna räddas till livet när jag inte ens vet vart han befinner sig på Moder jord?, så hör jag min väninna säga

  ”Du måste ringa polisen”

  ”Va ska jag? Kan inte du göra det?” du bor ju i den här staden försökte jag, hörde själv hur det lät.  Jaha så skulle den här dagen bli något helt annat, än vi hade planerat, nu när jag äntligen hade kommit och hälsat på väninnan och hennes familj för en helg.

Jag visste hur det skulle bli de närmsta timmarna.

  ”Nu! ringer du! Väninnan stampade nästan i golvet med foten för att uttrycka sin egen frustration över att jag fortfarande inte ringt polisen. Då talar vi om några minuter. Kan by polisen något här på landet? Eller jag blir nog kopplad över till någon större stad.

Jag tar mobilen igen och slår 112 och vill prata med polisen. Jag förklarar mitt ärende och blir snabbt kopplad till en förtroendegivande röst som svarar. Jag ger informationen om att jag fått sms och pratat med en självmordsbenägen person men vet inte var han befinner sig, mer än på ett ungefär och det är inte ens säkert att det stämmer.

Samtalet går i superfart, jag behöver inte ta om något (lite impad är jag över det) och tänker så bra nu kan jag släppa det här och polisen tar över, tills jag får frågan

  ”Vem är du?”

Nu åker jag på det som jag hade på känn,  tänker jag. Jag säger vem jag är och får frågan eller mer en uppmaning. Ring upp honom och håll samtalet igång så länge det går. Sedan avslutar vi samtalet, jag hinner fråga om de kan ringa upp mig när allt är klart, hur allt har gått?

Okej blir svaret.

 

Jag fick samla ihop mig och lägga allt mitt fokus på det kommande samtalet mellan oss, som kunde gå åt helvete, om jag inte nådde honom.

Jag insåg att jag fick balansera vilka ord och formuleringar till honom, vilket ansvar, Hur hamnade jag i det här??

Det kändes som jag hade hans liv i mina händer, eller mer vilka ord som skulle bära hans liv.

Jag ringde upp – han svarade, nu jävlar så skulle han överleva var min tanke. Det var ett svårt samtal, att upprätthålla motivering till att leva, att ge hopp till livet, inte dras ned av hans mörker, att avleda, att vara medmänniska, att vara lyhörd, att vara professionell, att lyssna in, att väga vilka ordformuleringar, att bygga upp tillit i samtalet, att ge en del motstånd, att ge argument, efter 2 timmars samtal började jag inse att jag måste ju berätta för honom att polisen förmodligen är på väg dit till honom, för säger jag inget så kommer han inte tro på mig som människa, och helst säga det innan de kommer.

Varför, varför, varför jag, egentligen varför inte? jag skulle ju bara ha det trevligt och umgås med min väninna och hennes familj.

  ”Du det är en sak jag måste säga till dig”

  ”Vaddå?”

  ”Jo” det knöt ihop sig i mig, visste inte hur han skulle reagera, tänk om han bara stängde av mobilen. Hur skulle jag nå honom bäst i det här läget? Tänkte jag. Jag bestämde mig att det är så tågordningen går när det blir de här situationerna och att förklara det i de mest skonsamma orden jag hade.

Jag berättade att jag ringt polisen och de var på väg, jag förklarade också skälet till att jag ringde och min egen position.

Ja inte blev han uppåt av den informationen, men någonstans förstod han min handling, jag förklarade och förklarade gånger fler i olika aspekter och jag var nöjd över att jag behållt honom på linjen.

 

Till slut efter c:a 4 timmars samtal så tas luren över och en röst säger till mig, det är polisen, vi är här nu- Tack

Tack, jag kan äntligen lägga på och veta att han inte kommer ta livet av sig. Det känns så bra.

Senare ringer polisen upp som jag pratade med, när jag anmälde och jag fick höra kort hur det gått. Jag passade då på att ge beröm till dem med orden att jag ansåg att de gjort ett fantastiskt bra jobb, med tanke på att ingen visste riktigt vart han var. Då får jag höra att jag också gjorde ett bra jobb, utan dig hade det varit betydligare svårare att hitta honom.

 

Den kvällen somnade jag med ett leende på läpparna. Några dagar senare fick jag ett sms.

  ”Du gjorde helt rätt”

  ”Tack för att du räddade mig, vill prata mer med dig när jag orkar, var rädd om dig älskade vän, världen behöver människor som dig inte bara jag

Alltid din vän”

Jag var hans skyddsängel en stund här på jorden.

  ”I`ll be your hope”

 

Sångtextrad från Truly Madly Deeply av Savage Garden

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.10 | 04:40

Hoppas du kommer på din inriktning o upptäckter ditt kall el bara bestämmer dig för följa hjärtat Allt annat faller nog på plats därefter Lycka Till / Crille R

...
26.10 | 04:58
Anmärkningsvärt!!!! har mottagit 1
26.10 | 04:58
Ett PS! har mottagit 1
26.10 | 04:57
Du gillar den här sidan