Forts. av text sedan tidigare.......Att planera att ta sitt liv är ett oerhört stort steg, är det mod? är det feghet?, hur kommer man fram till att vilja ta sitt liv, vad är det som överväger, väger man sina värderingar
i en vågskål, där ena vågskålen är allt som är positivt i livet och där styrkan finns, kraften till att leva ett fullvärdigt liv och i den andra vågskålen- är det? allt det svåra i livet,
alla motgångar som är svåra att tackla och som försvagar människan, så räknar man helt krasst ihop vad som är mest av? kanske inte, men för den mannen jag fick lära känna i mitt liv, han hade
en planering i att han ville varken bli gammal eller leva vidare så länge till efter att hans tvilling dött.
Fortfarande finns det fördomar runt självmord, genom att människan skulle prata mer öppet om självmord
så skulle tabugränserna flyttas och det skulle bidra till att sorgearbetet över förlusten kunde klaras av bättre och förhoppningsvis också kunna förbygga nya självmord.
Det var otaliga gånger du sa
till mig med en kvävd stämma att
"jag får aldrig prata om honom, ingen vill lyssna" hans omgivning hade gjort hans bror och hans sätt att dö på till en icke person, de ville inte prata om broderns död, det
bemöttes som om han aldrig hade existerat, att tvillingbrodern aldrig hade levt. Det var en tung börda att bära på livsstigen.
I våra samtal pratade vi mycket om hans tvilling men också om hans bottenlösa saknad
och den djupa förtvivlan som ibland skymtade förbi i hans oroliga själ. Vid ett av de senare samtalen som vi hade, var om hans förtvivlan, och han berättade om dödsdagen då brodern tagit livet av sig, han berättade
om timmarna innan den tragiska händelsen skedde, under alla års samtal vi hade haft, hade han aldrig nämnt timmarna innan-Jag lyssnade och jag blev omtumlad av det han berättade.