Vattnets yta klövs av ett plask inte så högt som man skulle kunna tro när en fullvuxen man hoppar i, vattnet blev som en kaskad av vitt skum som yrde och stänkte, skummet glittrade som diamantdroppar i skenet av gatlamporna.
Vår första kväll hade tagit sin början mellan oss. Jag hade tillbringat kvällen med en man som kändes spännande och intressant, det var härligt att åter känna förväntan och lust, och en stark
attraktion. Vi började med middag på restaurang, jag njöt av att vara i hans närvaro. Efter några timmar då vi avnjutit middagen med gott vin, så gjorde vi en kortare bar-runda. Första kyssen var befriande och uppfylld
av känslostormar. En vacker kyss och fantastisk som du sa. Vi gick längs strandpromenaden och alla stjärnor som gnistrade på en kolsvart himmel var vårt sällskap. Allt kändes magiskt. Vi satte oss på en parkbänk
strax intill vattnet. Luften kändes sval att andas samtidigt som det var stänk av kall kyla, mars månad var fortfarande en vintermånad och det syntes på våra ytterkläder, jag i min mockajacka med foder av päls och
du i din tjocka ullrock. Medan månen lyser klart över oss, blir dina kyssar lidelsefulla och det finns en innerlighet i kyssarna.
Plötsligt reser du dig upp och tar några snabba steg till vattnet och hoppar i, jag hinner inte med
att hejda dig, borta är du i det mörka vattnet- vad hände? instinktivt känner jag i maggropen att situationen höll på att utveckla sig till en paniksituation på liv och död. Vattnet klyvs igen och du kommer upp över
vattenytan. Jag blir lättad, och det ända jag kommer på att ropa är "du måste komma upp" - "nej" blir hans svar och han dyker under ytan igen, samtidigt har jag tagit de få stegen till vattnet och är vid kanten av vattnet
där det också finns en stenhäll strax under vattnet, jag hinner tänka tankar kors och tvärs "jag hoppar i" "vad sysslar han med ?" "jag måste rädda honom" "vill han ta livet av sig?" nästa gång han dyker upp,
hinner jag hugga tag i hans ytterrock och stoppa honom i handlingen, men han är för tung att dra upp till stenhällen, men på något sätt lyckas jag tillsammans med honom få honom till stenhällen och upp på den
och där blir han sittande i vattnet.Hjärtat slår hårt i mitt bröst, vad han känner är svårt att veta, och svårt att läsa. Han sitter och pillar med sitt armbandsur och jag känner mig inte lugn och
litar inte på honom i situationen, så jag vill att han ska ta min utsträckta arm och ta tag i min hand. Efter många övertalningar tar han till slut min hand med sådan kraft att vi bägge håller på att åka
i vattnet igen, nu med den skillnaden att jag också skulle hamna i det kalla vattnet. Till slut är vi uppe på strandpromenaden,- vad hände? - vad har den här mannen för undertryckta skuggsidor? och som öppnar upp för
mörkrets dolda krafter?.
Jag känner tacksamhet över att den goda kraften segrade när vi sakta tar oss hem till honom.