I år är det 6 år sedan han dog, den här gången var det jag och andra närstående som blev kvar när en människa tar sitt liv. Jag tröstar mig i saknaden efter honom att han har fått frid i sin
själ, efter han miste sin tvilling så blev det ett stort själsligt lidande för honom, ett lidande han inte hittade någon utväg ifrån, ett sår så stort som han aldrig kunde läka ihop i, och kanske hans
övertygelse om att utan sin tvilling orkade han inte leva vidare någon längre tid här på jorden. Det jag skulle ha önskat var att själv ha fått ett avslut i min sorg, så blev det aldrig, för jag förstod
inte att hans sista samtal till mig var hans avslut med mig, att det var hans sätt att säga hej då. Det fick inte jag göra, att säga hej då jag har fått hitta andra vägar till att få ro i själen och avslut
på en relation som varade i många år, med start från övre tonåren. Med min mamma var det likadant, jag hann inte få mitt avslut att få säga hejdå/adjö och hinna säga de djupa och viktiga sista
orden, däremot hann min mamma ha sitt avslut. Likaså med en barndomsvän, vi växte upp med varann sen vi var tre år, våra familjer började umgås då. Så gjorde livet åter en kovändning och han
dog hastigt på en julafton. Jag tänker även på min sista relation, där blev det inte heller något bra avslut USCH inte så upplyftande, när man har varit i dödens närvaro så tar man inte livet för
givet och indirekt så blir emotionella avslut mycket viktiga, fast det är inte alla som fattar poängen med att göra avslut eller att man säger det viktiga och betydelsefulla till de personer som är viktiga för en- ifall.....döden
plötsligt gör ett infall i det levande livet.