-Så stod han plötsligt framför mig
-Vem?
Min ensamhet, ensamheten som började tala, och som sa sedan långt tillbaka "jag vill dig bara väl", jag som trodde så innerligt på skuggan av ensamheten.
Nu när jag mötte ensamheten igen, så fick jag aldrig sagt, det viktiga för mig, som jag burit på i många år, ensamhet som, insnärjd likt spindelväv i min själ, som utgjordes av ditt fabulerande, och
som gav mig en existentiell ensamhet, men också ett konstaterande till att livet är orättvist.
Inte skulle du, skuggan av ensamhet sakna mig, om jag så försvann ut i periferin och aldrig kom tillbaka. Du gjorde det inte då
och du gjorde det inte nu.