Blodsband är det som förenar, sägs det men sanningen är den att andra världar kan komma emellan. Andra värden som avpolletterar och avvisar hårt, för att jag är inte som du. Jag är din syster och tillhör
inte ditt religiösa samfund, har aldrig velat eller haft behov av det, men du är en etablerad, lydig medlem, sedan många år tillbaka. Ett samfund som har kritiserats skarpt genom åren. Jag som din syster och anhörig, har ju
varit med och sett en del, vilka hårda disciplinära normer som styr med järnhand i skepnad av osynliga bojor. Mycket ett samhälle i samhället med egna lagar som bedrivs inbördes, kan faktiskt i vissa avseenden jämföras
med den kriminella strukturen, rätt skrattretande, men ens skratt fastnar i halsen när jag inser att det blivit ett vi och dom. Att jag som inte är religiös och delar er tro, blir en som inte räknas egentligen. Jag tillhör inte
de utvalda och ni ska ju leva sen. Alla ni, som ni säger är bröder och systrar inom sekten, jag som är den biologiska systern avvisas för jag tillhör inte er sekt, så alla dina bröder och systrar går före
mig. Det ska jag säga har känts både djupt och hårt i mitt hjärta och i min själ. Du var rätt ung när du hamnade där och det verkar som det är ditt öde. Du var en sökare, det är jag med till
viss del, men du var det mer och du hittade något som passade dig. Vår mamma var "glad" över att där blev det mer ordning på dig och du levde! något som hon var övertygad om att du inte skulle ha gjort länge till,
du festade rätt hårt, för att utrycka det enkelt, så det var hennes mammahjärta och kärlek till dig att ha en stor förståelse till sekten för den "räddade" dig, och för vår mamma så ville
hon ha dig kvar i livet. Jag har aldrig varit glad över att du tillhört! fångad! av denna sekt. Jag har aldrig förstått, kommer aldrig förstå hur man kan vända sig emot sina anhöriga. Att tillbe det religiösa-javisst
men att kalla främlingar för bröder och systrar när du har biologiska syskon?? eller detta med att betala en 10:onde av ens lön till några jeppar borta i USA, och som säkert är stenrika, eller detta med att det är
några äldre män som styr lokalt och kallas för de äldste, jag bara undrar var får de allt ifrån??? Våra diskussioner angående allt som följer med i detta religiösa har varit otaliga, till slut så
började diskussionerna eskalera och vi blev otroligt osams. För min del var det bland annat när kvinnosynen kom upp till diskussion- sekten har en förlegad kvinnosyn inklusive min bror och som utövas av männen, säkert en
del av kvinnor också tyvärr. Det finns ingen anledning att ha en mossig kvinnosyn som utövas av en del män, när kvinnorna består av halva mänskligheten och dessutom föder fram alla dessa människor,deras kvinnosyn
är ett bakåtsträvande istället för ett framåtsträvande. Diskussionerna eskalerade ytterligare, så till den grad att det slutade i kaos, vi var helförbannade på varann och alltid blev diskussionerna hemma
hos vår mamma. De fick ett abrupt slut vi blev förbjudna att diskutera dessa ämnen hemma hos vår mamma och vi respekterade det. Skönt tyckte jag för det är ett väldigt tryck i en människa som är religiös
och ska övertyga.
Åren gick och vi gled isär, in i våra olika världar. Jag mötte många gånger sorgens känslor över att ha rent själsligt förlorat min bror till något som jag i långa
perioder har avskytt, att mer och mer uppleva och inse att jag som din syster betyder ingenting, att i förtvivlan inse att du har inget intresse av ens liv-ingenting finns som intresserar er, om det inte har med er religion att göra, och eftersom
jag inte är med, så blir det platt fall. Visst ni visar en artighet men mer är det inte, och det är rätt enerverande att vi lever men inget behöver delges. Usch, usch jag tänker på när du var ny i sekten eller
om det var under någon inträdesfas så kom du hem till mamma, där jag också var men inte mamma just då, du kommer instormande och börjar direkt med att plocka ihop alla saker du har skänkt till mamma, du var som en
kaskad-jagad av ångest och säkert order av någon jeppe, för att slänga. När jag frågar vad du håller på med ?så blir svaret "jag måste göra det här". Jag tyckte allt var fel, att göra
det på det sättet, så medans du var i ett rum så var jag i ett annat och gömde undan sakerna som du givit till vår/din mamma. Redan då var jag "fiffig" :) så de sakerna blev! aldrig slängda och jag har aldrig
sagt det till dig. Det har varit ofattbart svårt att hitta en acceptans ju mer som uppdagats i era värderingar. Du gifte dig med en ur samfundet, borgerligt och med egen vigselförrättare ur församlingen. Vi som inte troende fick vara
med på ert bröllop, Vår mamma var med och delade din glädje i ett av dina större ögonblick i livet. Nu blev ni ett team- där du var, där var hon-allt!!! gjorde/gör ni tillsammans, så nu fick jag två
istället för en att förstå i ert sätt att leva och det var mycket tröttsamt bl a att aldrig få träffa dig själv, aldrig prata med bara dig. Alla dessa år som gått har jag försökt att hitta
förklaringar och förstå,, hitta acceptansen utifrån mina känslor av sorg- en förlust och för att du är uppslukad av sekten och kommer inte tillbaka mer., förändrad som människa, vrede över att livet
är orättvist, varför jag?, i samma stund jag säger det så blir svaret- varför inte? livet är inte rättvist.
Så kom dagen då vår mamma blev allvarligt sjuk och allt gick väldigt snabbt från
diagnos till hon dog. Men DU! var inte vid hennes sida-hennes sista svåra tid i livet. Var,! var!sanningshalten i ert religiösa svammel då??? det var jag som var vid vår mammas sida och försökte göra tiden uthärdlig
för henne och fick strida mycket i vården för att det skulle vara bra för vår mamma.
Inför begravningen så förberedde prästen mig/oss att min bror kommer inte komma när han tillhör denna sekt.
För de går inte in i kyrkor, skulle han inte komma??? men det var ju vår mamma som skulle begravas och att hedra genom att visa respekt med att närvara på begravningen- i min värld var det en självklarhet. Jag förstod
ingenting och blev chockad, jag hade aldrig hört detta tidigare och jag kunde inte förlika mig med att han skulle vända ryggen till oss igen! och inför en begravning av sin mamma. Han kom inte. Det tog sju år innan jag kunde och ville
prata med dig igen. För min del blev det stark sorg över att ha förlorat mamma men också sorgen över min brors handling och att ha förlorat dig, sedan strax efter förlorade jag min ena hund, ibland visste jag inte vem jag
sörjde, all sorg flöt ihop. Vilken stor skenhelighet det finns i er sekt. Den gör mig illamående. Efter att de sju åren gått och sorg ebbat ut eller rättare sagt, du lär dig andra förhållningssätt
att hantera saknaden, så började jag att prata med den "förlorade" brodern och dess fru. Men fortfarande med en stor tagg i mitt hjärta. Vi har inte kunnat prata om den tiden eller valt att inte prata om det för att kunna ha kontakt
och ni skulle inte prata om er religiösa tro. Det funkade några år tillsammans med en svår balansgång att inte beröra våra respektive uppfattningar, men nu har jag fått nog som nära anhörig, en biologisk
syster, jag är skittrött på att bli bemött som död, alltså inget intresse av mitt liv eller mitt mående, den senaste tiden skedde all kommunikation genom min svägerska men jag vill inte prata BARA med dig-du tråkar
ut mig. Den här gången gör jag ett val, inte som när vår mamma dog att det var starka känslor involverade. Idag gör jag valet att "det funkar inte" det har varit ett svårt val, för mig är du en bror som
fortf. har betydelse (trots taggen), men det är alldeles för konstiga värden ni har och jag vill inte bli bemött som en död-jag lever men en dag dör jag och om det blir före dig, så vet jag att du hedrar inte
mig heller och kommer inte till min begravning. Sicken lära--jag säger igen varifrån får dom allt?? frågar sig din biologiska syster som du egentligen aldrig kan avsäga dig.
Din syster.
Nu har jag synliggjort
en del av att vara anhörig till en sektmedlem, för dig som läser min text, vi är många anhöriga men en "tyst" skara och det finns det ingen anledning för oss att vara. Själv är jag trött på det, så
detta var ett sätt att bryta det.