Påsk ja, en förlåtelse tid, eller är det bara en tid av att äta godis och massa ägg?. Påsken kan mer stå för en försoning av det som ger smärta i livet. När det blir högtider, som
påsk, midsommar, jul så går mina tankar till en av mina bröder, ja det gör dom annars också men det blir en stark påminnelse om det vid högtider, min ena bror som har vigt sitt liv åt en manipulativ, destruktiv
religiös sekt, en sekt som gör att man som person/individ avsäger sig yttrandefrihet, tankefrihet, har ingen känsla för demokratiska värden. Man vill hellre leva under en mind controll i kombination med en mental låsning.
Attityden står för "Du ska inte vara en del av detta samhälle eller värld" Jag har i åtskilliga år försökt hitta förklaringar till hur en människa/min bror hamnat i denna "skit?" vet inga svar, anar till
viss del, men inget som är konstaterat mer än att vi lever i totalt olika världar i samma samhälle., eller det är mer parallellsamhällen och det börjar bli fler och fler av dem. Jag har känt minst sagt avsky till sekten
som "stal" min bror till något som jag aldrig kommer att förstå, hur mycket jag än försöker. Att avsäga sig sin familj/sina anhöriga, att avsäga sig själv, ge upp sig själv och sina egna behov, att avsäga
sig ett fritt tänkande ett kritiskt tänkande, att avsäga sig så många mänskliga rättigheter. För att bland annat följa säkert karismatiska ledare, men lika säkert också med olika riktning av personlghetsstörning.
Och jag är "skittrött" på att ha min brorsa där, det är en mycket tung belastning att förhålla sig till. Ena stunden sörjer jag honom, men det är en känsla som blir ambivalent, för han lever och sörja
en levande är rätt svårt. För sorgen blir aldrig avslutad, En sorg och ilska över att en sekt kan utöva så mycket av destruktivitet, att få medlemmarna till att vända ryggen till de anhöriga. Går man
in på FRI,s hemsida så står det bland annat för anhöriga att värna om relationen även om den är klen och kommunikationen är enkelriktad, då blir jag så glad.... för jag avslutade vår kontakt
för jag ansåg att en enkelriktad ointresserad kontakt-kommunikation kan man inte ha, som aldrig utvecklar sig, den är bara på den enes villkor alltså de som är med i sekten, och jag som anhörig blev ointressant för
dem, de ska ju inte vara i vår värld. och jag som anhörig tillhör inte sekten. Jag har tidigare under årens lopp förutom en period på 7 år försökt att ha denna ensidiga kontakt, med så mycket censur.Nu
kom dagen och till min gräns där jag ansåg att det är döfött, med att ha en kommunikation/kontakt med sektanslutna utan att vara själv sektmedlem, alla år som jag anser har varit en balansgång i att samtala
utan att trampa fel. Nu i somras blev jag oerhört trött och djupt besviken på alltihopa, så jag avslutade vår kontakt, så när jag läser texten på FRI,s sida så får jag en stor släng av dåligt
samvete istället, fast det ska jag egentligen inte behöva ha, jag gör det för att kunna mer skydda mig själv, och hitta starkare förhållningssätt.
Det är ungefär 20.000 barn som växer upp
i olika sekter, utan insyn, gömda och åter glömda barn i vårt samhälle. Barn som blir ensamma och socialt isolerade, om de inte får leka och umgås med andra sektbarnen förstås., men ute i samhället ,skola
m m där blir det väldigt påtagligt. Det finns knappt någon kunskap hos våra myndigheter, kommuner, vård både inom somatiken och psykiatrin skola, polis. Det bästa skulle vara att utbilda all personal inom
dessa områden, som jag nämnt, och att alla samverkade i frågor om sekter och sektbarn. så att personal inte blev så beröringsskräckslagna, som det många gånger ser ut i dagsläget, när sektbarn, sektanslutna,
avhoppare eller alla oss anhöriga kommer i kontakt med personal och blir bemötta med okunskap istället för kunskap och kompetens.