Så var ditt svar, när jag frågade hur din saknad var efter din tvillingbror, nu när det gått ett antal år, sen han tog självmord.
Jag saknar honom morgon, middag, kväll vareviga dag, jag finner ingen
tillräcklig tröst, som lindrar, ibland är det en bottenlös förtvivlan, många svarta nätter med en kamp för livet. Du tampades med svåra skuld och skam känslor över att ha förlorat din enäggstvillingbror
i suicid.
Du ser din identiska andra halva hängande i en takbjälke på vinden. Ögonblicksbilder som kommer utan att du kan hindra det, som följt dig genom åren, samtidigt har du känslan av att du faller långt
ner i helvetes mörkret. Dina tankar går runt i huvudet, alla med samma frågeställningar, kunde jag ha räddat honom min tvillingbror? varför! varför! tog du livet av dig? när vi var så nära varann man kan
bli, eller var vi inte det?. Hur kunde han överge mig? varför bröt han det osynliga bandet emellan oss?.
Vi hade samtalat så många gånger och försökt skapa en begriplighet i att du mist din tvilling.
Alla dessa frågor som det inte fanns några svar på. Du nämnde många gånger din sorg som var becksvart. Vi pratade om hur du möttes av tystnad, inga frågor, ingen som nämner hans namn - din tvillingbror
blev en icke person och du fick dubbel sorg. Ingen ville höra. Bemötandet var att din tvilling inte funnits. Stigmat är starkt, många gånger ett motstånd som av sten.
Ditt mående blev sämre,
sömnlösheten, ångesten, depressionen, din självmedicinering med alkohol tillsammans med ett festande utan tanke på morgondagen. Dina skam och skuldkänslor, ditt trauma, som var svåra att hantera.
Alla kontakter
med psykiatrin, du sökte försoning, du sökte förlåtelse med präststöd. Alla samtal vi hade men ingen nådde fram - för du hade redan börjat ta avsked av världen.
Dina sista år
av ditt liv blev sorg, saknad, meningslösheten för tung att bära, för svår att hantera i livet efter din brors självmord. Din tillit till livet började försvinna, sakta men säkert började avgrunden komma närmare
din själ. Du började stänga dörren till livet, till mig liksom till andra. Ditt själs lidande hade börjat söndra ditt inre, kampen för livet blev dig övermäktig.
Jag var aldrig förberedd,
jag borde ha varit det. Alla dina skiftningar i ditt sinnestillstånd, små men tydliga för mig, alla år vi känt varann, sen tidig tonår. Kärlek, vänskap så såg vår relation ut, men jag vet också
att jag krossade ditt hjärta när jag blev kär i en annan, efter åtta år av vår relation, efter det hördes vi inte av på några år.
Sedan återkom du och vi utvecklade en vänskap som bestod
under många år, fram till din död.
Du älskade så mycket i livet, och du hade barn ändå räckte inte det som en motkraft till att bli kvar i livet - du kände dig halv utan din tvillingbror.
Nu har jag frågorna utan svar, alla mina obesvarade frågor med ett stort - varför?
Jag hoppas du funnit ro i din själ, nu när du tillhör döden för alltid, men jag hade önskat ännu hellre att du
funnit din kraft och själsglädje här i livet istället för döden.
Så många gånger jag önskat att vårt sista samtal hade fått tagits om och att jag gett dig och mig tiden att
få säga de där viktiga orden som aldrig blev sagda, att jag gav dig tiden att vara kvar i samtalet och inte hade så bråttom.
Jag reagerade på det du sa, och att du hade ibland gråt i rösten, jag insåg
för sent att ditt samtal var ett hejdå för tid och evighet, inte ett samtal där vi skulle höras senare.
Jag förlorade dig till döden för alltid, men jag har inte förlorat dig i mitt minne, i mitt hjärta,
i min själ där finns du för alltid.
Sök professionell hjälp om du mår psykiskt dåligt eller har självmordstankar, självmordsplaner.
Agera inte på självmordstankar.
Texter
324451